Foto: Bildbyrån

Sverige fixade en plats till EM 2020 och hjärnan bakom den lysande framgången stavas Jan Andersson. Under sin tid som förbundskapten har han, med sin taktiska genialitet, förvandlat det svenska landslaget till en icke-graciös motståndare, för världens alla landslag. Hans strategiska förmåga att anpassa och smaksätta matcher efter eget önskemål, har visat sig vara vinnande.
Och frågan är om han inte hade varit ett förträffligt val för den taktiska fotbollsskolans allra finaste rum – Serie A.

Jag minns den där aftonen. En klassiskt gråmulen, fräsig november-dag, som sakta skiftade från det monotona ljuset till ganska mörk kväll. Och det är så det brukar se ut i den klassiska mode-staden Milano, under en hederlig höstdag. Men när blickarna riktas mot ett späckat och sprakande San Siro, förgylls snarare både hjärtat och hjärnan med känslorna om stundens allvar. Hit kom man nämligen inte och plockade poäng enkelt, det skulle gudarna veta.

Seger kunde möjligen skördas på svensk mark, där utfallet blev en välarbetat 1-0-vinst på Friends Arena för det svenska landslaget i matchen mot Italien. Men det är annat att komma till Milano och den här borgen för att göra det. Italienarna var självsäkra, trots att de hade med sig det negativa resultatet i bagaget.

Och den självsäkerheten skulle komma att bli deras fall. Janne Andersson skulle initialt manövrera det historiska slagfältet med sin planlagda idé som han omvandlat till realitet. Matchen slutade 0-0 och hela Italien var i chock. Sverige var klara för VM och ännu en bragd var ett faktum. De hyllades. Och de hatades.

Han har tränarskapet och ledarskapet som krävs

57-åringen hade mäktat med utomordentliga ting inför denna match, däribland oavgjort mot Nederländerna och seger mot Frankrike. Och nu hade Janne Andersson alltså gjort detta mot Italien. På deras mark. På deras mäktiga och berikade arena.

Det skulle komma mer. Väl i VM skulle Sverige inte stå för en mediokert dyster insats. Detta landslag var präglat av Anderssons taktiska förmedling, ledarskap och briljans. Ingenting var omöjligt, men samtidigt hade man fötterna på jorden. Nyckeln? Att ta det match för match och anpassa bataljen efter motståndet som befann sig på andra sidan – alltid oavsett. Det skulle ta dem långt. Närmare bestämt ända fram till en sanslös kvartsfinal – och nu till denna dag, som EM-klara inför 2020.

Det är fantastiskt egentligen. Hur han gått emot strömmen och gjort det omöjliga. Hur han taktiskt manövrerat stora nationer och gjort sina läxor. Att han slagit just Italien – och att de varken förlåtit honom eller det svenska landslaget. Att italienarna än idag uttrycker sitt fientliga sinnelag gentemot den tiden, den dagen.

Den perfekta matchningen

Den tidigare trotjänaren i Alets IK utstrålar minsann inte den typiska svenska försiktigheten, där lagom är bra och för mycket blir överväldigande. Det är svårt att sätta några gränser för hur långt denna man kan nå. Den mentaliteten i kombination med den enorma fotbollskunskapen, gör att jag mer än gärna hade velat se honom ute i den europeiska fotbollen. I synnerhet i Italien. Han har gjort fog för den bilden och den slutsatsen på flera sätt.

Lägg därtill de härliga reaktionerna vid sidlinjen. Utskällningarna, instruktionerna, aktionerna – och diskussionerna med fjärdedomaren, med flera. Vi såg det mot Tyskland ifjol och mot Spanien nyligen.

– Det är mitt sätt att vara, har han uttryckt.

Han är nämligen som gjord för den miljön. Den pittoreska. Den emotionella.

Se det själv. Janne Andersson, den vältaliga Halmstadsonen, vid piazzan i Parma eller Verona, med en espresso i ena handen och en penna i andra. Blocket på bordet och dagstidningen på knäna. Förberedandes inför den kommande omgången och samtidigt känna njutning av den passionerade tillvaron. För att väl på plats vara engagerad och känsloladdad.

Möjligen är det en ”perfect match”.

Janne Andersson och den italienska fotbollen, det klingar minsann inte fel.

Hur hade han då tagits emot? Och hade han vid samma tidpunkt kunnat bringa fram en förlåtelse för uttåget?
Den människan, om någon, hade kunnat.

Artikeln är skriven av:

Gabriel Melke – Sportskribent
gabriel@sportnyhet.com

Uppdaterad 6 oktober, 2021