Uppdaterad 28 juli, 2022

En delad tredjeplats i EM och starka resultat i turneringen. Men trots detta verkar buropen och hånen ljuda högre än hyllningarna av landslaget.

För drygt tre veckor sedan inleddes Europamästerskapet i England där Sverige stod som en av kanske sex-sju guldkandidater. Anledningen var rimlig. VM-brons 2019 och OS-silver 2021. Starka framgångar i stora turneringar har gett Peter Gerhardsson och damlandslaget en position inom damfotbollen som är mycket stark.

Styrka ger förväntningar. Styrka ger förhoppningar. Styrka ger fans som ställer krav. Styrka verkar också ge fans som aldrig riktigt nöjer sig.

Efter fem spelade matcher i ett Europamästerskap har Sverige gjort bra resultat. Tre segrar, en oavgjord match och en förlust (mot England i semifinalen). Ett absolut godkänt facit sett till förutsättningarna. Inte MVG, men godkänt.

Det är lätt att glömma bort att 27 000 av de 28 000 fans på Bramall Lane mot England var från just England. Ett England som var upphaussat inför turneringen, alldeles rättmätigt. En vinnande förbundskapten och 23 spelare i världsklass. Det är ett svårt motstånd för Sverige, som dock besitter exakt samma förutsättningar (exkluderat 27 000 hemmafans). Det är så små marginaler i fotboll på den här nivån. Ett svenskt mål på de stora chanserna första kvarten hade kanske förändrat allt som sedan möjligen kunnat sluta i ett EM-guld.

Nu slutade det inte i ett EM-guld för Sverige. 4-0 i baken och en dålig andra halvlek. Knappast en rättvis mening för att spegla hela matchen, men ni förstår. Efter förlusten får man köpa att det tar en natts sömn innan en möjlig handfull öl har gått ur kroppen och gemene svensks sinnesfulla bruk är åter. Kommentarerna direkt efter slutvisslan är inte nådiga stundtals. Vissa kan se på det nyktert, andra inte. Och då inkluderas experter, huvudpersoner och sofftittare.

Efter en eller ett par dagars distans måste man dock kunna se på ett svenskt landslag som framgångsrikt om man når topp fyra i en av världens största landslagsturneringar, kanske till och med den svåraste. Sverige håller bakom sig Nederländerna, Spanien, Italien, Norge, Danmark med flera. Hundratals EM-spelare satt avundsjuka på de elva svenskar som gick in på Bramall Lane inför fulla läktare, till en EM-semifinal med goda förutsättningar att vinna. Hundratals spelare såg Sverige komma ut i ett rasande tempo, helt orädda för motståndet: stora starka England.

Och ja, jag vet. Fotboll går ut på att vinna. Det spelar ingen roll vilken inställning man har, bollvinster högt upp i banan eller möjliga målchanser. Matchen ska vinnas, och det gjorde England. Men Sverige måste, trots det, få tillåtelse att se tillbaka på ett starkt Europamästerskap. De måste få tillåtelse att faktiskt komma hem till Sverige med raka ryggar och självförtroende inför VM 2023.

Det är ju inte ens tänkt att firas, att Sverige är ett av Europas fyra bästa fotbollsländer. 23 spelare plus ledarstab ska vända hem från England som trea i ett EM men med känslan över att vara FÖRLORARE. Det är stämpeln som folket ger, det är stämpeln som förbundet ger och det är stämpeln som landslaget tar. Hur hamnade vi där?

Sluta aldrig vara stolt över de idrottare som bär svensk flagg med den största äran. Sluta aldrig vara stolt över de idrottare som ger oss underhållning, känsloyttringar och stundtals gåshud. Sluta aldrig vara stolt över en medalj. För helt ärligt, med fotbollens utveckling, vem vet när vi får se det igen.